Text

Fragments from Sommardagar i Dar es-Salam. Italic text indicate captions and places for pictures.

Page 303-305

Sommardagar i Dar es-Salam.

Den egentliga grundaren av Abbasidernas välde var Abu Djafar Abdallah al-Mansur, som år 754 besteg kalifernas tron och som efterlämnat ett av den mu- hammedanska världens största och berömdaste namn. Hans rike var större än det romerska under dess glansperiod och sträckte sig från Korasan, Kandahar och Indus till Aden, Algier och Mindre Asien* . Un- der det att Omajjaderna förlagt sitt residens till Da maskus , flyttade Abbasiderna sitt till Babylonien , där Mansur under sina första regeringsår bodde i Haschimija vid Kufa. Till sitt namns förhärligande och sitt minnes hugfästande beslöt han att grundlägga en ny huvudstad, och valde en i alla avseenden gynn- samt belägen punkt vid Tigris' högra strand, där en liten ort, känd redan från den babyloniska tiden, hade sin plats och kallades Bagdad.

Försommaren år 762 började på den mäktiga kali- fens ord den nya världsstaden att växa upp ur öde- marken. Praktfulla palatser och mosker, regerings- byggnader och fästningsverk uppfördes, kanalerna, som förenade de båda floderna, förbättrades och * Jag följer här Th. Nöldekes framställning.

broar anlades över dem. Köpmän, hantverkare och nybyggare strömmade till, otaliga tegelhus byggdes upp, och redan efter fyra år var Bagdad en världss stad, den största i denna del av Asien och ännu i dag en av de mest betydande i Islams största sulta- nat. År 768 var stadsmuren färdig. Huvudmassan av den nya skapelsen låg på högra stranden. Men kalifen lät också bebygga de tomter, som motsvara tyngdpunkten i våra dagars Bagdad. Där residerade hans son och efterträdare Mandi.

Från den nya huvudstaden, som han kallade Dar es-Salam , »frälsningens stad» eller Mansurije, Man- surs stad , styrde kalifen med järnhård hand sitt omätliga rike. I dess inre förvaltning krävde han ordning och kuvade med grymhet alla försök till uppror. För sin egen del var han sparsam, men offrade oerhörda rikedomar på Bagdad.

Sitt binamn al-Mansur, »den segerrike», bar han med rätta. Ingen av hans efterträdare har över- träffat honom i härskaregåvor. Han regerade med hänsynslös kraft, och han regerade själv — icke ge- nom andra. Sin son gav han en gång det rådet: »Sov icke, ty din fader hår icke sovit, sedan han förvärvade kalifatet ; så ofta sömnen gjort hans ögon tunga, har hans ande dock förblivit vaken.» Han var måttlig i allt, icke minst i sitt förhållande till kvinnor. Vin drack han aldrig och tålde varken sång eller musik id hovet, emedan bådadera enligt hans uppfattning ledde till liderlighet. Han anses vara en av de största vältalare, som funnits på arabiskt språk. Han, som rasade likt ett vilddjur mot upprorsmän och miss- tänkta personer, kunde vara mjuk och vänlig mot

barn och slavar. Till det yttre skildras han som högväxt och mager, av ljust bronsbrun ansiktsfärg och bärande ett glest skägg. Den årliga vallfarten till Mecka ledde han gärna själv. Över sextio år gammal befann han sig på en sådan färd, då han den 7 oktober 775 dog på en timmes väg från den heliga staden, hans släkts hem, i vars närhet han ligger begraven. Bagdad är i sanning det förnämsta min- nesmärke han rest över sitt namn.

Mansurs sonson, Harun, regerade i 23 år och förde den Abbasidiska dynastien till höjden av dess makt.* Riket blomstrade, dock mera på grund av farfaderns visa styrelse än kalifens egen förtjänst. Inför eftervärlden är hans namn dock kringstrålat av sällsam glans och han bär hedersnamnet er-Ra- schid , »den rättrådige». Liksom Mansur ledde han själv vallfarten till Mecka. Sedan han år 803 låtit avliva Barmekidernas familj, för vars makt han hyste farhågor och dit också hans forne gunstling Djafar hörde, kände han sig icke längre säker i Bagdad, utan förlade residenset till Rakka vid Eufrat. Med Karl den store hade han gemensamma intressen i Spanien och byzantinska riket — därav hans beröm- melse i Europa. Under hans tid blomstrade också skönlitteratur och vetenskaplig forskning. På sagors och legenders vingar har hans namn blivit buret vida omkring, icke minst i Tusen och en natt.

Harun er-Raschids son Mamun, som först resi- derade i Merv, måste återerövra Babylonien. Resi- denset förlades sedan ånyo till Bagdad. * C. Brockelmann i Pflugk-Harttungs Världshistoria. 20. — Bagdad.

Page 316-323

.... De äro främre Asiens borna aristo- krater, men jämförda med landets herrar, turkarna, äro de viljelösa barn. Vart man vänder sig ser man judar — alla i orientaliska dräkter och lätt igenkänn- liga på sina utpräglade semitiska drag. De i mörk- blått klädda arabiska kvinnorna dölja sina ögons glöd bakom ogenomträngliga slöjor, och deras systrar, de turkiska damerna, gå vanligen klädda i svart, ofta i siden, och visa icke heller skymten av sina anlets- drag. Bagdads kristna döttrar, syriskor, kaldeiskor, armeniskor, bära ljusa, glada, lätta dräkter, liksom hopfallna balonghöljen döljande deras former, men lämnande deras täcka anleten fria för männens ögon- kast. Även judinnornas dräkter påminna om mu- hammedanskornas, men slöjan förråder genast bära- rinnans ras. Den bildar ett litet svart, guldkantat soltak, som framspringer vågrätt från pannan eller svagt lutande nedåt och döljer därför icke ansiktet, skänker det endast skugga. Passar man på, så hin- ner man i alla fall att se ägarinnans drag och upp- fånga en blick ur hennes svarta ögon. Vart man ser mötes man av penselfrestande bilder och pittoreska grupper, som man längtar att föreviga på plåten eller i skissboken. Se blott denna arabiska moder, som bär sitt minsta barn på högra axeln och håller en liten gosse i handen, eller dessa i mörkblåa dok in- höljda flickor, som skynda ned till stranden för att hämta vatten i sina vackra lerkrukor eller koppar- kannor! Även inne i staden kan man få se dem, om man stannar en stund vid någon av de små vatten- behållarna under skyddande tegelvalv. Där slå de sig

Kvinnor med vattenkrukor. (Schcelvinck foto)

ned vid randen, träffa sina grannar och föra basar- ryktena vidare. Från huvudgatan leda på flera ställen små tvär- gränder eller blott ett par meter breda gångar mellan husen ned till Tigrisstranden, där båtar och guffor hava sina tilläggsplatser. Dit begiva sig också sta- dens sakkas eller vattenbärare, för att brandskatta floden på hennes flöde och i en svart, mjuk och dry-

På hem väg från stranden.(Schcelvinck foto)

pande säck av getskinn bära vattnet till hushållen, till de törstiga vandringsmännen i basarerna eller till att bespruta de torra gatorna och binda deras damm. De bära säcken på högra sidan och klämma till dess hals med högra handen. I den vänstra hålla de en liten träskål, som fylles till randen, utan att en droppe spilles, och därpå räckes åt den törstige. Sin största färdighet utveckla sakkas dock, då de fylla den tomma säcken. Därtill användes en i en dubbel rem fästad läderskopa, som sänkes till vattenytan, utan att man-

En trång gränd, som från huvudgatan leder ned till Tigris. Till vänster en ))belem)) och en ))guffa)).

nen behöver böja sig ned, och sedan med en elegant rörelse lyftes och tömmes i säckens öppnade myn- ning. I en hast sväller säcken, och sakkan vandrar på bara fötter och med tunga steg tillbaka till gator- nas trängsel.

En strandgränd med trappor

Vid ett par ställen lämna husen eller trädgårdarna en smal strandremsa fri. En sådan ligger omedelbart nedanför konsul Richarz' trädgård, från vars terrass vi på eftermiddagen brukade betrakta ett brokigt och ständigt växlande skådespel. Flit kommo de vatten- hämtare, som voro ägare till stora oxhudssäckar,

burna parvis på åsnor. när fyllde kvinnorna sina krus, sköljde sina smutsiga kläder eller tvättade sina barn. Då kastades slöjan tillbaka, de vida, kjollik- nande byxorna drogos upp över knäet, och de gingo barbenta ut ett stycke i det långgrunda vattnet. Sedan

Badande pojkar vid konsul Richari kaj.

slogo de sig ned i grupper för att skvallra och gingo slutligen hem till sina hus, behagfullt balanserande sina krukor, än på axeln, än på huvudet. Gossar, ynglingar och vuxna män begagnade samma plats till bad. De äro alla simkunniga, de äro ju födda vid den väldiga floden och beroende 21. — Bagdad.

Badstrand(Schcelvinck foto.)

av henne. Viga som kattor klättra de upp på kon- sulns kaj, för att åter hoppa i, simma omkring, dyka och brottas med strömmen. Under tiden prata de, skrika och skratta, det surrar som i en bikupa, det stänker och plaskar som efter en skara delfiner. All- deles utan fara är icke ett sådant bad. Från Persiska viken gå hajar tidtals uppför Tigris ända till Bagdad, ja, enligt Wilcocks, någon gång till Samarra.

Vättenhämtningsplats

Så blandar man sig åter i vimlet på gatorna, bland förnämliga köpmän och gårdfarihandlande, som utbjuda sötsaker, bröd eller frukter, ämbetsmän i halvt europeisk dräkt, svart med röd fez, och syrier, som ofta bära en europeisk jacka över sin vita, orien- taliska skjorta — högtidliga präster i vita turbaner och vida mantlar, pilgrimer, beduiner och icke minst anatoliska soldater på väg till fronten i Irak, nedan- förKut el-Amara, eller i Persien. En dag kommo

Page 335

.... Andra, anspråkslösare handelsmän, som icke äga några fasta nästen, hava helt lugnt slagit sig ned vid husmurarna och bjuda ut aprikoser, persikor, gurkor,

Kurdisk danserska i Bagdad.

Page 338-339

.... brunn, där vatten firas upp med tillhjälp av ett rep och en läderhink. Till vänster från ingången leda några få trappsteg upp till ett med trasmattor och ett par pallar möblerat kyffe med gallerfönster åt en liten öppen hall kallad »ejvan». För övrigt har huset blott en våning, i vars smutsiga, mörka skrubbar

En ))sakka)) i Bagdad

flera familjer bo tillsammans — judarna äro fattiga och tränga alltid ihop sig på minsta möjliga fläck. ndast kvinnor och barn äro hemma. De förra äro lädda i ett enda plagg, ett mellanting mellan klänning och nattlinne, de senare hava aldrig varit i beröring med vatten, tvål eller kam, och deras ansikten eller armar äro nästan alltid ärriga efter den vedervärdiga

Bagdadbölden, åsamkad av en giftig fluga, vars bett ger anledning till ett årslångt, öppet sår och ett van- ställande, outplånligt ärr. Där sitta också ett par gummor, rysliga att skåda, med håret pekande åt alla håll och fingrarna i håret på jakt efter den ohyra, som aldrig lämnar någon ro.

Icke ens i detta enkla hus fattades en »särdab»eller det underjordiska rummet, där man tillbringar dagarna, sedan den stora hettan kommit. Denna plats var dock en vidrig, smutsig håla, ett hem för skorpioner och tusenfotingar. Där stod en kruka av lergods innehållande vatten, som höll sig kallt; man bjöd mig en dryck, men jag tackade och skyndade upp i ljuset och till basargatan, där luften dock var bättre än i judarnas unkna kyffen.

Jag kan icke lämna denna i arkitektoniskt hän- seende så roliga gata med dess myllrande liv, utan att ha gjort en, om än aldrig så flyktig, skiss av dess försvinnande perspektiv. Det är icke så lätt som man tror. Folket är i ständig rörelse och kan endast i hastigt tecknade konturer antydas. Husen stå åt- minstone' stilla, men allting annat är i rörelse. Det värsta är dock den trängsel jag själv förorsakar, ty alla stanna och knuffa sig fram för att se vad jag har för mig. Hyggliga krämare i närmaste stånd bjuda mig en pall, från vilken jag har fri utsikt över hopens huvuden. De bjuda mig också lemonad och cigar- retter och göra vad de kunna för att hålla de när- gångna på avstånd. Men deras åtgöranden äro hopp- lösa, en oavbruten stockning i trafiken uppstår. Till slut väckes också distriktspolisens uppmärksamhet. En konstapel bereder sig väg genom trängseln

Page 349-365

En ung turkinna i Bagdad

Habuba, kladiska från Tel-kief.

Mariem kladeisk flicka från Alkosch, 15 år

Noam, judinna i Bagdad, 20 år.

Lea, judinna i Bagdad, 28 år 23.-Bagdad.

haft sin mission i Bagdad ett par hundra år.Av de tjugu systrarna voro fyra redan före kriget »soeurs de(charit6) och bodde i det borgerliga sjukhuset. Elva tjänade i de militära lasaretten, och fem ägnade sin vård åt klostrets inrättningar: »ftole) arabe», » »coleprofessionelle» och »orphelinat», där, naturligt-

Habibe, 70-årig judinna i Bagdad

vis, endast flickor undervisas. 1 yrkesskolan lära de att sy, knyppla, brodera och väva. Några av de fåtaliga tyska damerna i Bagdad låta göra sina klän- ningar hos dem. Det var rörande att se dem i ar- bete. Före kriget lärde icke mindre än 35 unga arabiska damer att spela piano i systrarnas skola. De fader- och moderlösa flickorna äro alla fattiga

som kyrkråttor och bo i klostret, där de få allt vad de behöva. Nu voro de 51 stycken. Inkomsterna hade sjunkit till en obetydlighet, och det enda de förtjänade något på var sömnaden åt de europeiska damerna. Men de växa och blomstra under fostrar-

Nadjiba och Mina, 10-åriga Kaldeiska flickor.

innornas vård, och systrarna göra vad de kunna för att gifta bort dem åt hederliga kristna ynglingar, som haft tillfälle att lära känna flickorna. Trolovning och bröllop äga rum i klostret, men det händer ibland att det unga paret kommer tillbaka efter någon tid för att be om hjälp. De franska systrarna voro oändligt gästfria,

.... artiga och älskvärda, och jag tillbringade många tim- mar under deras tak. Vill man i orienten rikta sina skissböcker med folktyper, erbjuda endast kvinnorna nästan oöverstigliga hinder. Men tack vare systrarnas vänliga bemedling lyckades det mig att få ett antal

Medelaine, 19-årig kladeiska i Bagdad

ganska karaktäristiska kvinnomodeller. Var och en som satt en timme för sitt porträtt, fick en blank »medjidije», och systrarna skaffade därför till klostret särskilt fattiga, för vilka fulla tre kronor svenskt var en liten förmögenhet. Ett par stolar framsattes för mig och modellen,

någon av systrarna och flera av deras unga skydds- lingar följde seansen, med spänd uppmärksamhet, och en av dem fläktade över min hjässa med en sol- fjäder av palmblad — det kunde väl behövas i ett rum, där dagstemperatuien höll sig omkring - 38 °. Där tecknades en lätt beslöjad ung turkinna, som stod lutad och drömmande vid fönstret ; Habuba, en

Manusche, armeniska från Diarbekr, 23 år.

26-årig kaldeiska från Tell-keif, som smyckat sin panna med silvermynt och sin barm med granna kedjor, och hennes landsmaninnor, den 15-åriga Ma- riem från Alkosch och den 36-åriga Marianne från Mosul. Judinnor i olika åldrar införlivades med gal- leriet: den 20-åriga brodösen Noam, den 28-åriga Lea och den 70-åriga Habibe, alla födda i Bagdad. Bland klostrets egna skyddslingar fingo några sitta modell, så de 10-åriga Nadjiba och Mina och den

Munteha, 15-årig beduinflicka av mufarridjstam.

Muntehas syster, 17 år.

Bahije, arabflicka från Hille, 18 år.

Mesko, 65-årig kladeiska från Tel-keif

Hatun Kirijakos, 18 årig Kaldeiska från Sannat.

19-åriga Madeleine, alla kladeiskor från Bagdad. Manusch, 23 år gammal, var däremot armeniska från Diarbeker och framställdes malande på en hand- Kvarn. Svärast att övertyga om att ingen fara hotade voro ändå de muhammedanska arabiskorna. här är

Habuba Jammo från Tell-keif, 30-årig Kaldeiska.

dock en, den 15- åriga Munteha av Mufarridjstam från Subeid. Efter många om och men lät hon förmå sig att föra sin slöja åt sidan och visa sina av ökensolen kopparbrynta drag och sina ramsvarta, brinnade ögon. Genom högra näsvingen hade hon en silverring, och ringar av samma metal smyckade hennes handleder och vrister. Hon var åtföljd av en

syster och en väninna, den 18-åriga Bahije från Hille, framställd bärande den karaktäristiska vattenkrukan. Annat kvinnfolk i Bagdad, som jag i bild tagit med mig hem, äro den karlavulna 65-åriga kaldeiskan Mesko från Tell-keif, tjänarinna i ett syriskt hus ;

Judisk cigarrettrullerska i Bagdad.

den 18-åriga kaldeiskan Hatun Kirijakos från Sannat och den 30-åriga Habuba Jammo från Tell-keif ; samt slutligen en judisk flicka, anställd i en liten cigarrettfabrik och en kurdisk danserska från Bagdad.